I ett vitt väntrum i en liten träsoffa med gammaldags klädsel sitter en tonårstjej och tittar upp i taket. Hon flyttar blicken hastigt när hon hör fotstegen från förbipasserande patienter, samt några män och kvinnor i vita rockar. Alla har på sig sådana där läskiga blå tossor som prasslar lite irriterande varje steg man tar. När tystnaden intagit rummet abryter hon den i gen med ett par rejäla hostningar. Hon håller för munnen och tar sig sedan för halsen som smärtar. Hon harklar sig och hör strax ett par tossor komma gående genom korridoren. En kvinna i 40-årsåldern kommer in i väntrummet och sätter sig på en av stolarna som har liknande klädsel som soffan. Kvinnan satte sig till rätta och gjorde det så bekvämt för sig som möjligt. Hon slängde en snabb blick på den unga flickan som nu höll på att ta upp sin vattenflaska och tappar ut ett cigarettpaket på golvet. Kvinnan tar upp cigarettpaketet och stirrade på det för ett par sekunder.

-Vill du ha en? frågade flickan.

-Ja egentligen, men de här onda små pinnarna är förmodligen anledningen till att jag sitter i den här stolen. Tänk att dessa kan vara skillnaden mellan liv och död. Jag har rökt sedan jag var i din ålder. Det är en väldigt lång tid och jag har rökt på tok för mycket.

-Lite ofint att fråga kanske, men vad har du för sjukdom?

-Jag ska snart få reda på det.

-Oj, hoppas att det går bra.

-Tack, men det gör det säkert inte, det har varit på tal om att det här skulle kunna vara lungcancer.

En av de vita dörrarna i korridoren öppnades och en kvinna med håret uppsatt i en knut, med vit rock och med ett block i handen klev ut.

-Emma Bergman! sade hon tydligt efter att hon rättat till sina glasögon.

Den vuxna kvinnan reste på sig igen och följde med läkaren in i rummet och den vita dörren stängdes och låstes bakom dem. Flickan var återigen ensam i väntrummet.

Det dröjde inte länge innan en ny patient kom och fyllde tomrummet som den kvinnliga patienten lämnat efter sig. Den här gången var det en manlig patient. Hans hår var mörkt och rufsigt, hela han såg lite rufsig ut. Han hade ganska vildvuxen skäggstubb och hade stora påsar under ögonen, som om han inte sovit på några dygn. Dessutom pryddes ögonvitorna av röda linjer och gnistan som finns hos många människor saknades. Han satte sig tungt på stolen, satte armbågarna på knäna och lutade det trötta ansiktet i händerna. Han visade inte många tecken på liv förrän han fick fram en hemsk hostning. Han hostade flera gånger och varje gång han hostade kom det upp blod. Flickan vände sig mot honom och erbjöd honom en servett som han tog emot med en slapp hand. Han nickade till tack och torkade bort blodet. Strax därpå öppnades en annan vit dörr och en lång man i vit rock klev ut med en patient, de skakade han och patienten gick bort genom korridoren.

-Alice, Alice Sandberg! sa den manliga läkaren och vinkade henne till sig.

Hon följde med läkaren in. Anledningen till att Alice var hos läkaren var att hon besvärats av en plågsam hosta. Läkaren började ställa lite vanliga frågor, om hon drack alkohol, rökte, snusade eller tog någon annan drog. Svaren var ja, ja, nej, nej. Läkaren konstaterade genast att det skulle kunna vara rökningen som var boven i dramat. Han tog lite tester och gjorde en vanlig rutinkontroll. Det enda läkaren kunde göra var att råda henne till att sluta, eller åtminstone börja att trappa ner, för att rökning bland annat kan leda till dödliga sjukdomar.

Alice hade aldrig tänkt så långt, hon hade rökt sedan hon var 15, det vill säga snart tre år, hon hade rökt väldigt mycket och var fast i sitt beroende, men här och nu kände hon sig fast besluten på att hennes rökning skulle upphöra.

Hon gick ut i väntrummet igen som nu var helt och hållet tomt igen. Hon lämnade det bakom sig och gick genom den vita korridoren och några trappor ner så fann hon äntligen utgången. Frisk luft hade aldrig varit så skön att andas in. En röst störde lugnet.

-Du har möjligtvis inte en cigarett och bjuda på?

Alice vände sig om och såg en kvinna sitta på stentrappan och titta på henne.

-Jovisst, sa Alice och plockade upp paketet. Det här är den sista, du kan ta tändaren också, jag behöver den inte längre.

-Jaså, du ska sluta. Själv borde jag också göra det. Är man fast så är man. Min bror är också väldigt beroende, han är inne och ska veta hur länge han ska få leva sitt liv, han har lungsot.

Alice märkte själv hur hon spärrade upp ögonen av rädsla. Hon stängde ögonen och öppnade dem för en ny värld. Hon lämnade kvinnan med cigaretten och lämnade rökningen bakom sig.

Copyright © 2009 Amanda Steén

Idag har jag varit ledig så jag har bara tagit det lugnt och tagit allt som det kommit. Jag har suttit och jobbat med lite skolarbete och läst lite då och då. Kände mig väldigt slapp men det var oerhört skönt. Jag har även varit och tränat på gymmet ett par timmar också, först Body Combat och sedan core.

När jag kom hem från träningen så gick jag in på min e-mail och fick en glad överraskning i form av ett mail ifrån en uppsatstävling som jag ställde upp i för lite mer än en månad sedan. Tävlingen var att man skulle skriva en uppsats eller liknande om rökning och hur det skadar och påverkar en, jag vann den tävlingen och vann 3000 kr och jag får min uppsats som heter "Livslågan" upptryckt i okänt antal ex som ska finnas på Angereds närsjukhus. Gött med pengar på kontot och en fin vinnarkänsla. Lite senare kommer jag att publicera uppsatsen här på bloggen också. Är strax tillbaka med den lilla novellen. See ya!

/Andie